Bullterriern har alltid varit något alldeles särskilt i mina ögon. I början handlade det enbart om beundran på håll. Att få hälsa på dessa grisliknande hundar var fantastiskt, men de kändes alldeles för stora och kraftfulla för att jag skulle vilja äga en själv. Jag ville ha en lite mindre och behändigare hund helt enkelt. Så fick jag nys om miniatyrbullterriern. Det var knappt att jag kunde tro mina öron. En bullterrier i liten storlek!
Jakten efter en valp tog sin början. Så hittade jag kennel Gummibullens i Katrineholm. Efter något hembesök och lång väntan kom så min lilla tik. Min lilla trefärgade Asta -Gummibullens Lizette Gulliver.
En nyss hemkommen liten gummibulle.
Från början fanns egentligen inga planer på att avla. All fokus låg på min nyanlända prinsessa. Vi lärde känna varandra på valpkurs, grundkurs och lydnadskurs. Asta blev min aha-upplevelse. Hon fick mig att inse vad tjusningen med hundägande egentligen var och varför många väljer att träna och tävla med sina hundar. Därför fortsatte vi att gå tävlingslydnad också. Vi körde agility, provade på rallylydnad och klickerträning. Allt har varit fantastiskt roligt, lärorikt och lite kämpigt så klart. Utställning var också en ny upplevelse för mig, men visst är det också ganska roligt -även om det är långt ifrån så roande som agility eller lydnad. I alla fall blev Asta utställningschampion efter några vänstervarv.
På grundlydnadskursen.
Under dessa år med Asta växte mitt engagemang och min kärlek för rasen miniatyrbullterrier. Jag vill med hela mitt hjärta bevara och främja rasen precis som den ska vara; som en bullterrier i miniformat, med glöd, mod och enorm livsglädje.
Asta med sina små tapirhajar. September 2009.
Därav grundades Tapirhajens kennel 2009 och i den första kullen föddes fem livliga tapirhajar, tre tikar och två hanar. Målet är att ha ett fortsatt arbete för att få fram ännu fler arbetsvilliga och kraftfulla miniatyrbullar.